Minnestal

Detta är mitt tal till min älskade Martin som jag höll på hans begravning den 14 november 2025.

Foto: K Marøy

På eftermiddagen den 14 oktober var jag schemalagd att hålla min avslutande föreläsning i kursen Digital Marketing and Social Media vid Jönköping University. Titeln på föreläsningen var “Where do we go from here?” och skulle handla om framtidens marknadsföring.

Det är en föreläsning jag aldrig höll, eftersom vår älskade Martin, just den eftermiddagen, avled i sviterna av den hjärnblödning han fick sex dagar tidigare.

Where do we go from here? Det är en fråga jag har ställt mig varje dag sedan dess.

Den fjärde oktober 2007 anordnades det genom föreningen Svenskar i världen, en träff på restaurangen Movie för svenskar boendes i Zürich i Schweiz. Där på den träffen fanns jag och på den träffen fanns också en nyinflyttad rödhårig forskare vid namn Martin, och han blev min vän. Föga kunde vi ana, att jag, exakt på dagen 16 år senare skulle vara på väg hem till vårt gemensamma hem, med vårt gemensamma barn i magen, hem till en helt sedvanlig onsdagsmiddag med köttfärsås och spaghetti, och att en något mer gråhårig forskare, skulle ge mig 16 röda rosor, en ring och en fråga. En ros för varje år av vänskap. En ring och en fråga om jag ville dela resten av mina år med honom.

Idag ligger det 18 rosor på kistan. En för varje år av vår vänskap.

Foto: K Marøy

Vi fick 4 år som ett par. 4 år och 4 liv. 2 av dessa år fick vi vara gifta. På kistan ligger också en blå blomsterdekoration. Den representerar Harry, vårt enda barn och vårt livs största lycka.

Where do we go from here?

Martin och jag hade som regel alltid en plan på vart vi skulle. Det fanns alltid, tack vare Martin, en väska packad med bland annat några extra blöjor, en extra laddare till mobilen, 50 euro, några filtar och en spade om vi skulle behöva gräva oss ur en eller annan snöstorm. Vi avreste alltid på minuten och jag vill nog påstå att vår gemensamma super-power var att planera och koordinera livet - och inte minst. Prata om det på vägen.

Vi pratade mycket om livet och om döden. Om det var en tanke som Martin avskydde, så var det tanken på att jag eller Harry skulle råka ut för något. “Du får bara åka till platser dit jag kan hämta dig med bilen”, sa Martin och han satte en airtag på svampkorgen när jag skulle ut i skogen. “Kommer våra barn få åka skridskor på isen”, frågade jag en gång innan Harry var född. “Ja såklart dom ska få”, sa Martin. Ja, du tänker de har med sig isdubbar och har på sig flytväst, frågade jag. “Ja, såklart. Och så har de rep. Och så är det inomhus alltså, i en ishall”, svarade Martin.

Han tejpade mig full med reflexer varje vinter, han laddade alltid min bil med några flaskor mineralvatten och han såg till att vi hade dubbla uppsättningar vinterdäck: ett med dubbar och ett utan.

Om det var något Martin aktade och värnade om, så var det livet. Han påminde mig och Harry varje dag, om hur fantastiska vi är. Vi fann ju varandra sent i livet, så ingen av oss tog varandra för givet. Tänk att vi har det här, sa vi ofta. Martin älskade att vara förberedd, för livet var så dyrt för honom. Hans alltför tidiga död har gjort det budskapet ännu tydligare. Att livet är värt att vira ett par varv reflextejp runt. Att varje dag och varje ögonblick ska vi akta och värna.

Vi har redan hört och kommer få höra, både idag, och i många dagar framöver, hur hårt arbetande och excellent Martin var och blev i sitt livsverk. Samtidigt var Martin en oerhört enkel man. På sin fritid älskade han att vara hemma med mig och Harry, se på sci-fi och äta glass i sina sport-shorts, som han bar året runt. En gång frågade han mig, som ju är en långt mer komplicerad varelse än han: Ida, varför blev inte du universitetsprofessor. Och jag svarade: Nej, det känns ju som att det tåget har gått. Och Martin svarade: Ja, det är bra. Du hoppade ju på ett annat tåg. Jag säger så här. Man kan hoppa på vilket tåg som helst, men helst ett som går till ett ställe som är soligt och man kan äta glass.

Where do we go from here? Om Martin hade fått frågan hade han kanske svarat just så. Även om det känns oerhört svårt att föreställa sig världen som en solig plats med glass nu när han är borta, så kanske han hade önskat det av oss: Åk till en plats med sol och mycket glass. Ni vet den lyckliga platsen vi alla bär inom oss. Och han hade sagt; och så åker vi dit tillsammans.

Han sa det ofta. Vi gör det tillsammans, Ida. Vi flyttade till Varberg tillsammans. Vi startade bolag tillsammans. Vi gjorde Jönköping tillsammans. Vi skaffade Harry tillsammans. Harry var Martins livs största lycka. I början av oktober, bara några dagar innan allt hände, skrev Martin till mig: Du skriver alltid så fint om din pappa, Ida. Jag hoppas Harry också säger så fina saker om mig när jag är borta. Det är Martins uppgift till alla oss som är här och blev kvar. Att berätta för Harry om vem hans pappa var.

Where do we go from here? Jag har inget bra svar på frågan, annat än kanske det Mark Knopfler säger i min barndoms största guilty pleasure:

There’s just a song in all the trouble and the strife.

You do the walk, yeah, you do the walk of life.

Hmm, they do the walk of life.

Alltså: Att när det som inträffar är sådant vi inte kunde planera för, att vi då sätter en foten framför den andra, ett steg i taget, och fortsätter även när vi inte vet exakt where we go from here.

Nu ska jag avsluta. Hade Martin hållit detta tal skulle han nog nu slutat med nånting från Star Trek. Men jag är inte Martin, och Star Trek kan jag inget om. Så jag avslutar med ett citat från en serie som Martin älskade så mycket att det är den enda serie han såg en andra gång, för att kunna se den med mig. Det är från den sista scenen i säsong ett av Ted Lasso. Fotbollslaget han coachar har just förlorat en viktig match, dom har gett allt, och det var ändå inte tillräckligt. Dom sitter tillsammans i omklädningsrummet, tysta, bedrövade. Och så säger Ted Lasso: The only thing worse than being sad, is being sad and alone. Sen ser han sig runt i rummet och säger: Se er runt. Ingen av er är ensamma.

Tack till alla er som går med mig och Harry i detta, och tack för att vi inte behöver gå ensamma.

Foto: K Marøy